Flera gånger har Ylva
Kajander varit nära att sätta livet till när hon kommit i kontakt med våldsamma
män.
Men när hon mötte Jesus vände livet, och hon fick kraft att åka till
fängelset och förlåta.
Ylva Kajander föddes i Helsingfors 1943. Mamman gifte om sig när Ylva var två år
och hon växte upp med mamma,
styvfar och sex halvsyskon.
– Min styvfar lät mig känna att jag inte var hans barn, och mamma orkade inte
försvara mig. Som riktigt liten fick j
ag sitta inlåst i garderoben en hel dag,
och när jag blev lite större var hugg och slag nästan vardagsmat.
Ylvas mamma tillhörde Lottakåren och tjänstgjorde under kriget. Efter
giftermålet ville hon inte lämna Ylva hos styvpappan,
istället fick hon bo hos
sin mormor, i olika familjer eller på barnhem.
– Vi flyttade till Sverige när jag var sex år och då kunde mamma inte längre
lämna bort mig, utan jag tvingades bo hos min s
tyvpappa. Där fick jag ta emot
både det ena och det andra, berättar Ylva.
Vid
femton års ålder var det nära att misshandeln slutade med döden.
– Styvfar tog stryptag på mig och tryckte upp mig mot en vägg. Jag hade inte en
chans att ta mig loss. Men lyckligtvis
kom min halvsyster. Hon såg vad som hände
och ropade på hjälp.
Ett år senare kunde Ylva lämna hemmet.
– Jag gifte mig första gången 1964. Vi var gifta i tio år och fick två pojkar.
En av dem dog 1992 i en olyckshändelse,
endast 28 år gammal.
I sitt andra äktenskap fick Ylva två pojkar till. Men maken drack och Ylva
förklarade att hon ville att de skulle gå
skilda vägar.
– En kväll skulle han komma hem från en handelsresa. Jag förstod att han skulle
vara rejält full, och tog med mig
barnen till en väninna. Nästa morgon ringde
fastighetsskötaren och berättade att vi inte längre hade något hem.
– Jag trodde knappt att det var sant. Där stod jag med barnen, utan hem och utan
inkomst eftersom jag var hemmafru.
Jag blev tvungen att gå till socialen.
När mannen kommit hem hade han gått in i förrådet och tänt på. Det blev en
explosiv brand som brände ut hela lägenheten.
Mannen lyckades ta sig därifrån,
men försvann och blev efterlyst av polisen. Så småningom dömdes han till två års
villkorlig dom. Han avled senare i en bilolycka.
Ylva och barnen levde ensamma en tid. Men en dag träffade hon en lite äldre man.
–
Han var förtjusande – hjälpsam och trevlig. Vi höll ihop i några år, även om jag
bodde i Malmö och han utanför Tomelilla.
Men efter hand märkte jag att det var
något som inte stämde. Han hade ingen empati för andra människor. Och så började
han bli fruktansvärt svartsjuk.
Ylva arbetade på Skanskas huvudkontor, en arbetsplats med många män. Mannen såg
alla arbetskamrater som möjliga
fästmän och började bevaka allt som Ylva gjorde.
– Jag kände att det här håller inte, det är för mycket svartsjuka och kontroll.
Jag sa aldrig till honom att jag ville bryta vårt
förhållande, men han kanske
kände det på sig.
En kväll, sommaren 1988, var Ylva och mannen ensamma i hans hus. Då grep han tag
i Ylva, kedjade fast hennes huvud i
sängen och började förhöra henne. Efter ett
tag släppte han henne, men nästa dag krävde han att de skulle åka till Malmö.
– När vi kom till en liten avtagsväg sa han åt mig att svänga av och stanna. Han
tog nycklarna och tog fram en pistol som
han riktade mot mig. ”Om inte jag får
dig, ska ingen annan ha dig heller”, sa han och slog mig i huvudet med
pistolkolven.
Ett skott small av, men Ylva träffades inte. Däremot blödde det kraftigt från
slaget i huvudet. Mannen krävde att de skulle
åka tillbaka hem till honom och
prata, och trots att Ylva var skadad tvingades hon, med pistolen riktad mot sig,
att köra
de tolv milen hem till honom. Hela tiden bad hon Fader Vår tyst inom
sig.
Nästan framme svängde Ylva hastigt av på en avtagsväg. Då lossnade gasvajern och
bilen stannade.
– Jag pratade med honom som till ett barn för att lugna honom. På något sätt
lyckades jag få av mig bältet och slita mig ut.
Jag sprang till en bondgård i
närheten, men det kändes som att springa i deg.
Mannen smet därifrån, men greps senare och dömdes till två och ett halvt års
fängelse. I polisförhör fick Ylva veta att
mannen hade flera förhållanden bakom
sig där kvinnorna utsatts för hot och våld, och att han tidvis varit inlagd på
mentalsjukhus.
Ett
år senare fick Ylva vara med om en upplevelse av ett helt annat slag.
– Min halvsyster blev kristen, och det gjorde mig nyfiken. Det var som om Gud
började kalla på mig. Jag läste allt jag
kom över, psalmböcker och Biblar.
– Under Jesusfestivalen i Malmö följde jag med på ett möte. Det var mycket
lovsång, musik och tal, och plötsligt
började talaren, en iransk pastor, att
tala ut ett ord från Gud om en kvinna på mötet.
– Jag började stortjuta, för jag förstod direkt att det handlade om mig. Jag
rusade fram, läste frälsningsbönen och
jag blev frälst, andedöpt och talade i
tungor – allt på en gång.
Det var helt underbart! Det hände den 21 juli 1989.
Gudsmötet kom att totalt förvandla Ylvas liv. Bland annat kom förlåtelsen in i
hennes liv.
– Jag har förlåtit både min styvfar och mannen som försökte mörda mig. När jag
hälsade på honom på Kumla-anstalten
var det en bruten man, som var både ledsen
och förtvivlad och bad om förlåtelse. Jag såg att han menade det och
förlät
honom. Det var nödvändigt, inte minst för min egen skull.
Ylva har också fått uppleva äkta kärlek. 2002 träffade hon Evert, och makarna
bor nu i småländska Lessebo.
– Jag har fått så många bevis på att Gud är god. Jag har anat att Jesus suttit
bredvid mig på sängkanten och fått känna en
sammetsmjuk smekning på kinden.
– En gång när jag skulle sova slutade jag att andas. Då kände jag en hård stöt
mellan skulderbladen, så att jag tvingades
dra efter andan. Gissa om jag tackade
Gud efter det!
Flera gånger har Ylva Kajander blivit helad, bland annat från kärlkramp och
överaktiv blåsa. Hon berättar gärna om
vad som hänt henne, för alla som vill
höra.
– Att jag hittade Jesus är det bästa som hänt i mitt liv!
