Prisca Naesager växte upp
i ett kristet hem, men när hon var 13 ville hon ut med kompisarna och festa.
Det
blev ett liv med alkohol och killar.
Men efter att ha hört Gud tala förändrades allt, en förändring som också hjälpte
Prisca när hennes mamma dog.
En
kväll när Prisca var 16 var hon som vanligt ute och festade. Plötsligt, när hon
står bland sina vänner med en öl i handen,
talar Gud till henne.
– Jag hörde det så tydligt inom mig, det var ingen hörbar röst, men en solklar
tanke från ingenstans. Jag förstod direkt
att det var Gud. Han sa
”Det finns något mycket bättre för dig. Det är inte så här du ska leva ditt
liv”.
Under samma period hörde en ungdomspastor av sig och frågade om hon inte skulle
komma till någon kristen samling.
– Jag ville inte lämna mitt liv, jag tyckte det var roligt att festa. Men
ungdomspastorn fick med mig till kyrkan en gång.
Prisca började fundera på den röst hon hade hört.
– Till slut gick det upp för mig vad jag höll på med. Jag tänkte att det jag
hört var sant och rätt och att jag verkligen skulle
vända om och följa Jesus
på hans väg.
Att komma till kyrkan var först lite svårt, det var en massa nya människor.
Prisca löste det på sitt sätt.
– Jag tog med en okristen kompis. I kyrkan hjälpte de mig att växa i min tro.
Sen till slut blev min kompis kristen också.
Prisca ser en skillnad mellan hennes nya och gamla sätt att umgås.
– Att dricka alkohol och festa var ett sätt att glömma allt för en stund och bli
någon annan. Men jag blev fjantig och betedde
mig illa. I kyrkan
kan jag slappna av och ha kul, som man ska. Jag kan vara mig själv.
Många av de kristna ungdomarna talade tungotal, något som Prisca kände att hon
också ville göra.
– Jag tyckte att de hade kommit närmare Gud. En kväll sa jag till Gud ”Näe, nu
vill jag också tala i tungor!”. Sen sa jag ett
ord och sen bara babblade
jag på. Det var coolt, för jag hade längtat efter att få mer av Gud.
Det finns en föreställning att man måste komma i någon slags trance för att
kunna tala i tungor, men så är det inte menar Prisca.
– Nej, det bara kommer naturligt. Man kan börja när man vill. Jag tycker det
känns så tryggt att veta att bara Gud
förstår vad jag säger.
För några år sedan dog Priscas mamma. Det skakade om ordentligt i hennes liv.
–
Jag kände att min identitet försvann. Mamma var min trygghet. På ett sätt var
jag glad, för hon mådde så dåligt när hon
var sjuk och nu var hon i Himlen.
Men en tjej på 20 vill inte bli av med sin mamma, hon vill att mamma ska finnas
kvar tills hon är minst 70-80 år.
Många blir arga och anklagar Gud i sådana svåra situationer, men inte Prisca.
– Jag bestämde mig, jag ville inte bli bitter. Visst har jag känt mig ledsen och
arg på Gud vissa stunder, men jag tror han tål det.
Jag tänke ”Vem ska jag nu gå till?” Men jag har gått till Gud med allt och jag
litar på att han är med mig. Jag har kommit
närmare honom.
Människors reaktioner på att en ung tjej har förlorat sin mamma har bitvis varit
irriterande.
– Det är lite pinsamt att vara den som alla tycker synd om, och att få en massa
uppmärksamhet. Jag ville bara att folk skulle sluta,
och vara som vanligt.
Sen fick jag höra om någon annan som också hade förlorat en förälder. Det var
skönt att inte vara ensam.
Efter mammans död kändes det naturligt att flytta hemifrån och skapa sig ett
eget liv. Prisca började studera till fritidsledare i Lund,
en utbildning som
fått
henne att växa. Idag är hon timanställd på ett fritids och trivs väldigt bra med
det.
– En del ungdomar har det jobbigt och jag känner att jag kan ge något positivt
till dem. Det känns som att det blivit ännu viktigare idag,
speciellt för unga
tjejer,
att se bra ut. Reklamen som visar snygga och smala tjejer ger unga tjejer
ångest. I den åldern var jag en sån tjej
som kollade i spegeln på rasterna och
sminkade mig.
Prisca vill att den trygghet hon hittat i sin relation med Jesus ska synas.
– Jag berättar att jag är kristen och sen vet jag att det kommer frågor. Jag
vill att de ska få känna att Jesus älskar dem för dem de är.
Hans nåd är så stor.
Artikeln kommer från
tidningen Inblick
Journalist: Elisabeth Landin
