Snabba motorcyklar är livet för 21-årige västgöten Morgan Gunnarsson. Men en
MC-olycka höll på att kosta
honom livet.
Nu lever han inte bara för motorcyklar, utan även för Jesus.
Morgan Gunnarsson i Lidköping har alltid varit intresserad av mopeder och
motorcyklar, speciellt veteranexemplar
som
silverpilen, rödqvarna och svartqvarna.
Morgan växte upp i ett helt vanligt svenskt skilsmässohem.
– Mormor var frälst och hon bad ständigt för mig och min tvillingbror. Mamma var
sträng och satte gränser, medan
pappa
var tvärtom, säger Morgan.
Han gillade sin pappa så när han kom upp i högstadiet flyttade han till honom i
Uppsala. Nu fick Morgan lite lösare
tyglar,
han kände sig fri att göra det han ville. På helgerna blev det festande med
dricka, tjejer och slagsmål.
Högstadietiden i Uppsala
var på många sätt en tuff och jobbig period.
– När F16 i Uppsala lades ner
fick pappa jobb på flygflottiljen utanför Lidköping. Det blev som en nystart i
livet,
som Erik i
filmen Ondskan. Jag började på fordonsprogrammet med inriktning MC-mekaniker och
trivdes mycket bra.
Men också i Lidköping blev det till att börja med mycket festande, med droger
och flickvänner.
– Som tur är blev jag aldrig beroende av någon drog.
MC-intresset och studierna på fordonsprogrammet ledde till att han mekade och
byggde på olika hojar.
– Jag körde alltid olagligt, utan registreringsskyltar och oförsäkrat, men jag
blev aldrig tagen av polisen.
Han skaffade sig en Kawasaki 600 Streetfighter som han byggde om till stans
häftigaste hoj. Med den låg han och
körde i upp till
200 km, när han skulle köra om två bilar. Plötsligen svängde den främsta åt
vänster. Morgan bromsade
så att hojen ställde sig på
ramhjulet, vilket gjorde att han klarade huvudet från att smälla in i bilen. Men
kroppen,
från bröstet och ner, slog in med
40 kilometers fart i bilens takräcke.
Morgan flög över bilen och hamnade på gatan. Han var dock vid fullt medvetande
eftersom huvudet klarade sig.
Han blev arg,
framför allt för att han visste att polisen nu till sist skulle ta honom. Han
hade gäckat polisen så
många gånger förut,
men nu var leken över.
Smärtorna från höger ben var
olidliga.
– Jag låg på vägen och vrålade som ett rådjur när ambulanspersonalen kom, säger
Morgan.
Dödsångesten kom. Blodförlusten var nästan dödlig.
– Jag hade en öppen fraktur på höger underben. Båda benpiporna var av. De stack
ut genom byxan. Dum som
jag var hade jag inget
skinnställ på mig.
Morgan hamnade på Kärnsjukhuset i Skövde. Han blev behandlad med en metod som
innebar att han fick
18 pinnar genom benet och
speciella ringar runt om som stöd. Detta gjorde att han omedelbart kunde börja
gå,
utan att belasta benet. Dock med oerhörda smärtor.
Han använde sig av fyra till fem olika smärtstillande tabletter.
Under tre månader gick han med ställningen. Humöret var i botten.
– Jag var ofta arg och otrevlig. Låg och tyckte synd om mig själv. Humöret
gjorde att kompisarna inte orkade
med mig. Jag blev ensam.
– Efter de tre månaderna – när ställningen var borttagen - ville kompisarna att
vi skulle ut och fira, men det ville inte jag.
Jag var trött på det livet.
– I årskurs tre, när jag höll på
att skruva på en MC, kom en kille fram till mig som gick i ettan. Han räckte
fram sin hand
för att hälsa. Så gör
inte vi i min umgängeskrets, tänkte jag. Är han bög, eller?
Morgan tog i alla fall hans utsträckta hand och hälsade. Killen hette Kristoffer
Karlsson och de kom att bli nära vänner.
Kristoffer var annorlunda.
Han talade inte illa om andra. Han hade något som tilltalade Morgan. En dag gick
de hem till
Kristoffer. På hans bord låg en Bibel.
– Vad är det där för skit, sa jag och skrattade. Kristoffer svarade med att
berätta att han var kristen. Då förstod jag varför
han var annorlunda.
– Jag ville ibland säga till Kristoffer att jag tyckte bra om honom, men så sa
man ju inte i min värld. Så de orden fick dröja.
Kristoffer hade en BikerBibel i
sin bokhylla och Morgan började läsa ett av vittnesbörden. Det tog tag i hans
inre. Han lät
sin prestige fara och
sa till en förvånad Kristoffer: Det där vill jag också ha!
Senare på kvällen gick de till ett ungdomscafé i Pingstkyrkan i Lidköping.
Kristoffer presenterade Morgan för sina vänner.
– Jag kände en naturlig värme från deras sida. De tittade inte bara på mig, de
såg mig. Jag kände att det är detta jag vill ha.
Så redan den första
kvällen tog jag emot Jesus som min frälsare.
Morgan började gå på ungdomsmöten och gudstjänster i Pingstkyrkan. Han tog in
undervisningen, och efter ett halvår lät
han döpa sig i vatten.
Det senaste året har han gått på Team Med Uppdrags bibelskola i Aneby. –
Bibelskolan rätade ut en massa frågetecken
som jag hade och gjorde
dem till utropstecken. Nu siktar jag på att tjäna Jesus hela livet, säger Morgan
entusiastiskt.
– Jesus har verkligen förvandlat hela mitt liv. Jag vet att detta inte bara
kommer att vara bra för mig själv.
Även pappa behöver detta.
Morgan har tydliga tatueringar
på halsen. Inte för att vara häftig, men för att han alltid vill leva så att han
representerar Jesus.
– Jag kan inte ställa mig med en öl i handen, eller göra något olagligt, när det
står på halsen att jag älskar Jesus.
Morgan ser fram emot att ägna livet åt att tala om Jesus. Han vill att andra
skall få uppleva det som totalt har förvandlat hans eget liv.
Han understryker hur tacksam han är för att ha mött Jesus i så unga år, drygt 18
år gammal.
– Annars hade jag säkert slutat som en pundare. Men nu ligger hela livet öppet
framför mig, säger Morgan lyckligt.
Artikel från tidningen
Inblick
Jounalist: Tomas Ander
