Det Anders Landin
tidigare sett i frikyrkoförsamlingar hade gjort att han bestämt sig för att inte
bli troende
förrän han själv blev pensionär. Men nu har han mött något som gör
att han förstår att det inte behöver
vara tråkigt att vara kristen.
Anders Landin jobbar som marknadschef. Han är född och uppvuxen i Stockholm i en
familj med sju barn.
Sedan ett par år tillbaka bor han med sin fru Elisabeth och
deras två barn i Älmhult.
När Anders var 16 år gick han till Bromma Gymnasiums aula. En nystartad
frikyrkoförsamling hade sina
gudstjänster där.
För första gången mötte han en glädjefylld kristendom. Det han tidigare sett i
frikyrkoförsamlingar
hade gjort att han bestämt sig för att inte bli troende
förrän han själv blev pensionär. Men nu mötte han något
som fick honom att
förstå att det inte behöver vara tråkigt att vara kristen.
Redan som tioåring hade han haft ett starkt möte med Gud, då en man som hette
Benny Hinn besökte
Filadelfia i Stockholm.
– Jag och min bror gick fram i slutet av mötet. Benny Hinn lade sin hand på mitt
huvud och bad.
Det kändes som om en stor bomullsvägg slog emot mig och jag föll
baklänges ner på golvet.
Det var Guds kraft. Den erfarenheten har följt mig
genom livet. Jag kan aldrig förneka den mycket starka fysiska
beröringen av Gud
jag fick där.
När Anders sex år senare besöker mötena på Bromma Gymnasium, finns beslutet att
bli kristen först vid pensionsåldern
i bakhuvudet. Samtidigt förstår han att Gud
kanske ändå har något mer att erbjuda. Han hade försökt vara en god människa,
att leva som en kristen bör göra, men kommit fram till att det inte gick. I de
glädjefyllda gudstjänsterna i Bromma beslutar
han sig, trots allt, att ge Gud en
chans. Han tar ett viljebeslut om att börja tro på Jesus.
– Kvällen efter att jag tagit det beslutet pratade jag med mamma. Jag frågade
henne om hur man skall be.
Hon sa till mig att tacka Gud. Liggande i min säng
började jag tacka Gud för människor som bett för mig, för min familj,
för mina
föräldrar.
Jag tackade Gud för hans godhet och omsorg. Då upplevde jag hur Guds
kraft kom över mig, precis som när Benny Hinn
bad för mig sex år tidigare. Jag
blev så överraskad att jag slutade be. Då märkte jag hur kraften avtog. Därför
började
jag tacka Gud på nytt och Guds Andes kraft var där igen. Hela
upplevelsen var som en stor välkomstkram från Gud.
Nu hade jag kommit hem.
I frälsningen upplever Anders hur en total frid fyller hans liv. Han hade
tidigare varit orolig och haft svårt för att sova,
bland annat för att två
grannhus på kort tid brunnit ner.
– Jag undrade när det skulle hända vårt hus? Kommer jag att vakna om huset
börjar brinna? Kommer mina yngre syskon
att vakna? Tankarna var många. Jag var
också rädd för att gå på stan. Ungdomsgäng drog omkring och misshandlade folk.
Men med frälsningen fylldes jag av en fullkomlig frid! Sedan dess har jag aldrig
haft några sömnproblem.
En
kort tid efter frälsningen drabbades Anders av vad han trodde var allergi eller
eksem. Men när doktorn fick titta på det
så konstaterade han att det var skabb.
Anders fick en salva att smörja in kroppen i som inte luktade så gott.
– Jag gick omkring som en pestsmittad, aktade mig för att vidröra eller hälsa på
någon. Luktade inte gott. Inte kul alls.
När Anders trodde att han blivit fri bröt skabben ut på nytt med full kraft.
– Det var en fruktansvärd känsla. Jag ville verkligen inte gå igenom
behandlingen igen. Jag beslutade mig för att pröva Gud
och ställa honom mot
väggen. Jag slängde mig på golvet i en desperat bön om att Gud skulle hjälpa
mig. Efter en kort stund
bara visste jag att jag var helad. Jag upplevde där på
golvet ett glädjerus av tacksamhet inför Jesus över mitt helande.
Ett par dagar
senare kom jag på att jag inte kollat hur det gått och när jag gjorde det
konstaterade jag till min stora glädje
att jag är totalt fri från varje antydan
till skabb!
Några år senare är Anders med om ytterligare ett starkt bevis på Guds existens.
Han fick vårtor på händerna. Det började
med en vårta på höger tumme. Men när
han började riva på den för att få bort den, så spred den sig. Till slut hade
han tio vårtor
på högra handen och en på vänstra.
– Jag testade vårtmedel men inget hjälpte. Jag bad väl halvhjärtat någon gång om
att Gud skulle hjälpa mig, men inget hände.
Märkte också att folk tyckte det var
jobbigt att hälsa på mig. Till slut insåg jag att jag inte skulle bli fri från
vårtorna under
överskådlig tid. Då kom jag och mamma överens om att be om ett
helande och jag slutade med behandling. Efter en vecka
var tio av de elva
vårtorna borta. Efter ytterligare en vecka var också den sista vårtan, stor som
en knoge, borta.
Vilken befrielse!
Anders är glad för att han inte väntade till pensionsåldern med att ge sitt liv
till Jesus.
